Stor i Japan: Betyg Superklasse

Jag hade missat mediahaussen som varit inför "Stor i Japan" på TV6 men i det inledande programmet i fredags ingick delar av den presskonferens som föregått programserien. Där förklarade Henrik Schyffert att denna presskonferens skulle ingå i den dokumentärserie vilken var orsak till presskonferensen. I det avsnittet insåg jag hur mangrant de stora dags- och kvällstidningarna ställer upp när Herr Schyffert kallar samman.

Då och då har jag frågat mig var dessa underbara smålänningar från matlagningsprogrammet "Superklasse" tagit vägen? Varför blev det ingen fortsättning på serien? Under nämnda presskonferens framställer Schyffert sina labbråttor Jens och Sebastian som gediget misslyckade artister med just Superklasse som största framgång. Dock ej särskilt stor eftersom programmet tydligen hade låga tittarsiffror. Jag tyckte serien var enastående bra. Varför var vi så få som tyckte det? Nu är de tydligen tillbaka! I det okodade marknätet!

Helt oproblematiskt är dock inte programidén: Två misslyckade artister från Sverige får pengar och förutsättningar att på en månad bli stora i Japan. Bara det att vi på förhand håller det för fullt möjligt att de kan lyckas, säger väl lite väl mycket om vårt imperialistiska tänkande när det gäller västerländsk populärkultur? I första avsnittet sammanförs killarna med en annan europé som förväntas ha nyttiga kontakter. Jens och Sebastian uttrycker efteråt stark motvilja mot mannens rasistiska hållning mot japanerna. Blir det inte lite ironiskt, när de i samma program deltar i en lokal föreställning där humorn går ut på förnedring? Förnedring enligt den klassiska (nid-)bilden av japanen?

Trots detta skymtar jag på något sätt flera lager i detta. På något sätt känns det som om den påstådda undersökningen är relevant och att det finns ett syfte med uppdraget. Vi ett tillfälle sitter Sebastian och fotar Jens på ett kafé. Jens blir sur och säger ifrån, Sebastian vänder sig istället mot kameran och fotar fotografen och reflekterar in i kameran: "Metahumor".

Det är sekvenser som dessa som gör att jag känner mig så väl till mods. En person som funderar på begreppet metahumor (dvs humor om humor, analogt med metainformation och metakognition) har i mina ögon ett stort förtroendekapital att röra sig med. Jag behöver inte en sekund tycka synd om Schyfferts labbråttor, för även om de uppträder som misslyckade töntar utan självinsikt som cyniskt blir utnyttjade av humorauktoriteten Henrik Schyffert, så kan man ändå ana, att sanningen om dessa två killar är långt mer förslagen.